Jag minns när jag mamma och min lillebror flyttade från piteå, jag skämdes så hemskt mycket för att pappa inte var med, jag skämdes för att han knarkade och för att vi var fattiga. men jag vågade inte låtsas att han inte fanns, för jag har alltid varit så hemskt stolt över min pappa oavsett vad han gjort, över mamma med! Så istället ljög jag, jag sa till mina klasskompisar att han satt på hälsohem, kommer inte ihåg varför jag just sa det men det var vad jag lät dom tro.
Så en dag tog jag mod till mig och berättade i förtroende för två kompisar att pappa knarkade. Det var en sån lättnad.
dagen efter visste hela skolan om det och jag blev jätte retad. så jag sprang in i slöjd salen och gömde mig. Jag satte mig ned och grät där inne och helt plötsligt dyker vår träslöjdslärare upp och frågar varför jag är ledsen. Något hände för jag berättade allt för honom från då pappa blev tvungen att sälja huset för en knarkskuld till dagen då vi flyttade, allt bara kom. Det var aldrig så att ingen vetat för alla vänner till min familj visste ju, men dom missbrukade ju oxå, och dom som inte missbrukade dom blundade. Men för min lärare berättade jag hela historien och han var utomstående, vilket gjorde att det kändes som att jag äntligen fick berätta för nån på riktigt.
Han sa åt mig, och jag minns det än idag, skäms aldrig för något dina föräldrar gör för det är dom och inte du. Missbruk är en sjukdom och om det vore en annan sjukdom så hade du inte skämts eller hur?...
sen den dagen har jag aldrig skämts över mina föräldrars missbruk, om nån frågat har jag varit ärlig. Jag har alltid tänkt att ja, dom har en sjukdom, som bara dom kan få bort, och jag är deras barn så jag kan inte göra annat än att älska dom och hjälpa dom när dom ber mig att finnas där då dom ska sluta.
Läste en blogg idag, en tjej som är femton skriver där om sitt liv med en mamma som är alkis, en styvpappa som är alkis och en pappa som är narkoman. Hade bloggfenomenet funnits på min tonårstid så hade det likagärna kunnat vara jag själv som skrev om mina föräldrar. Jag grät när jag läste det hon skrivit att hon skäms så hemskt mycket och mår så dåligt. Och då tänkte jag på min lärare, en vuxen människa som gav mig en hjälpande hand och som gav mig nått att hålla vid resten av mitt liv. Tack Erland för orden som alltid funnits kvar i mitt bakhuvud efter den dagen, tack för att du uppmärksammade att något var fel och lät mig för första gången gråta ut mot en vuxen, nykter axel, utan att skämmas!
Till alla barn i familjer med problem. Skäms aldrig! Håll alltid era huvuden högt och låt ingenting hindra er i livet för att ni levt/lever som ni gör/gjort. Låt aldrig era föräldrars problem sänka era självförtroenden och era mål i livet. Kämpa, och är ni syskon, håll alltid ihop! Försök hitta en person ni kan lita på och prata med, kurator, klasskompis, LÄRARE!
och, en tendens som missbrukande föräldrar har är att skrämmas med att soc tar barn osv. FEL! Soc finns för att hjälpa, kom ALLTID ihåg det och var aldrig rädda för att söka hjälp där, för det är människor som VILL och kan hjälpa er!
Till Lärare och rektorer på skolor. MER MER MER undervisning/föreläsningar om missbruk! Ändra strategi, använd inte dessa föreläsningar bara till att "skrämma" barn och ungdomar från drogen, utan få det att framgå att missbruk är livsfarligt men det är en sjukdom som går att bota med rätt hjälp. Förklara för alla ungdomar och barn att det aldrig är barnens fel att föräldrarna felar, oavsett om det gäller missbruk eller andra problem!
Till Lärare och rektor på Fridhemsskolan (de som jobbade åren jag gick där) shame on you! Mina föräldrars problem gick inte att missa, och de gånger ni tog in mig på samtal för att jag misskötte mig, borde ni ha förstått att anledningen till mitt beteende låg i hur jag hade det hemma, ni borde kanske undersökt saken lite mer och inte stämplat mig som en bråkstake som ville ha uppmärksamhet! Ni fick mig att känna det som att det var mitt fel. Precis som jag tror många andra skolor gör, ni tror att eleven är en bråkstake, men ni kan aldrig utreda och tänka er att det är hemma problemet ligger. Kanske han/hon har problem hemma, missbruk, misshandel, bråk etc. SKÄRPNING!
Mamma och pappa, jag älskar er, högt och starkt. Ni gjorde erat bästa trots problemen. Jag har förlåtit er, och trots allt har jag er att tacka för hemskt mycket.
inget ont som för något gott med sig. Jag är den jag är idag tack vare hur allt var igår.
peace!
J